Tillfälligt bakslag.
Kommit så långt de senaste 2 månaderna, men just nu känns det mest som att jag vill gräva ner mig och stanna där tills jag är bortglömd. Alternativt springa så långt jag kan, sen lite till. Om jag kunde ta Gustav i handen och rymma just nu skulle jag göra det. Min verklighet kväver mig.